Filt, snutte & haklapp från E och A :)

Påslakan-set, filt, temp, baby-nest o flaskborste som E o A köpte typ på beställning från Ullared :)

Filt och skallra från min kusin och min moster

Kläder o en bok från hans moster :)

Kläder från E:s moster :) (tror jag att det var?)

Kläder från E:s mamma :)
(..och E, A samt djuren :p)

Lite av alla grejer han fått utan sin mormors mor :)

Kläder från E :)

Gottgott till mig från E :D

Tack allihopa för allting, jätte fint! :) <3

Nu har vi fått komma hem från BB o spenderat första natten hemma hos mamma.

Faktiskt synd att klaga på att ha varit där, för dom har vart jätte snälla o hjälpsamma o allt, men fy fan va skönt att få va hemma, slippa höra larmknappen ett i ett, all personal som springet ut o in genom dörren osv.

De har inte hänt så mkt där egentligen..
Jag har knappt kunnat sova, så har vart ganska slut!
Men annars så har de mest handlat om att försöka hitta lite rutiner o så o få igång amningen, vilket faktiskt börjar sitta nu tror ja! :)

Sen har vi gjort lite kontroller o så, allt har hittills sett jätte bra ut!
Väntar fortfarande på ett blodprovssvar dock, men tror de oxå kommer vara bra faktiskt :)

han hade gått ner lite i vikt när dom vägde honom igår, från 3245 till 3095, men det var tydligen helt okej o dom får tappa upp till 10% av vikten utan att det är något fel första dagarna efter förlossningen.

Elias fick bada för första gången igår, vilket inte va så jätte poppis men samtidigt inte helt förjävligt heller. :p

Annars har dagarna barat rulla på med massa mys, ett mindre äventyr i kulvertarna halvt i onödan (tänkte springa förbi butiken o trodde dom stängde 8, ändrade sommartider till 7.. var där 6minuter över..*suck*) lite besök, presenter till lilleman som vi tackar jättemycket för, jättefina o bilder kommer sen :)

Allt flyter på hyffsat/riktigt bra, förutom tjall me amningen så har väl nätterna varit jobbigast hittills, men mest för att jag inte kunnat sova..
Inatt gick de faktiskt riktigt bra, ja tog han helt själv fram till 5-6 i morse sen fick mamma ta över lite för jag behövde verkligen sova :p

Vet inte riktigt va ja ska hitta på att berätta mer just nu, så återkommer en annan gång :p

Tänkte slänga upp hyr de går för magen att dra tillbaka sig typ, samt lite vikten.. bara för att lixom :p

Tagen ca 2dygn innan förlossningen

Ganska precis 6dygn mellan första och sista bilden,
O 9.4kg skillnad..
De e fint de! :p

Mammas lilla hjärta, jag älskar dig så otroligt mkt <3

OBS! DETTA INLÄGG ÄR INGET FÖR KRÄSNA STACKARE! Rakare, ärligare och mer hämningslöst kan det nog inte bli tror ja..

Tisdag, hemkommen efter möten får jag och S för oss att dra ner på stan o träffa nåra kompisar.
Innan vi drar till bussen drar ja på toa, o när jag sätter mig så hör jag ett *plopp* men va det var eller kom ifrån kunde ja inte riktigt plasera..
När jag torkar mig blir jag anfallen av slem-månstret wanna-be-äggvita from hell (aka "slemproppen" enligt ett bekräftande från mamma via konstigt formulerad fråga per sms)
Är väl nere på stan runt 18 har jag för mig o drar då till kiosken.

Vid 20 snåret blir det blött i mina byxor utan någon vidare förklaring..
Ringer mamma o frågar hur man vet om vattnet går "ja de blir blött.."
"Öööh jaha, då tror ja de gjorde de nyss..."
Mamma kommer o hämtar mig o S på stan o kör hem till oss så jag kan hämta min BB väska.
Vi är väldigt oense om hur vida mitt vatten gått eller inte o jag kläcker iden "ja ringer förlossningen o frågar när vi kommer hem"
Sagt o gjort, typ.. Hamnar i kö..
Efter ca 20 min kommer jag på att dom har ett till nr, S provar ringa de, kö där oxå..
Efter yttligare ca 30min ger vi upp o ja o mamma bestämmer att vi åker in i alla fall.

(Sidospår! Det är, som kanske bekant, barnmorskekris här i uppsala för tillfället, min kommentar när vi satt i telefonkön "de vore väl fan om hela uppsalas gravidbefolkning ska föda just idag bara för att jag är riktigt jävla nojjig på riktigt" var på S svarar "de e säkert nå tjall på linjen, lovar att de kommer va stendött när ni kommer dit")

Jag o mamma dumpar hennes hund hos mej och åker till förlossningen.
Jag provar ringa dit en gång till bara för att, möts denna gång av ett felmeddelande.. skit skumt :s

När vi väl kommer dit (efter ett typ hysterianfall från mammas håll som tror att hon tappat plånboken när hon egentligen ställt den under sitt säte i bilen, den enda plats hon inte kollade på! Ännu ett sidospår, sånt händer..) så är klockan runt 22.30 o de e tyst som i graven på förlossningen..

Får komma in, dom tar en kurva o gör en undersökning.
Kurvan visar lugna o väääldigt oregelbundna värkar, undersökningen visar (om vi förstått de hela rätt?) att jag var stängd igen..(?), samt ingen vattenavgång utan de va antagligen en riklig flytning eller nått..
(Liten tillstickare, ungefär nu börjar jag känna av värkarna en liten smula mer än va ja känt under hela dagen då ja mest gått o känt mig skitnödig men inte riktigt kunnat skita.. riktigt störande..)

Blev iaf hemskickad vid 00.30 med orden "värktabletter, hem o sov, finns ingen anledning att stanna o inget vi kan göra nu ändå".. mamma instämde, jag var skeptisk!

Kommer halvvägs till bilen (väldigt motvilligt o kände mest att de e ingen ide att vi åker föt vi kommer behöva komma tillbaka) när första "riktiga" onda värken kommer o ja bryter ihop, gråter hela vägen till bilen o ungefär halva vägen hem till mig.
Hämtar tabletter o hund hemma hos mig och åker vidare hem till mamma.

Runt 01.20 är vi på platts, jag har en värk så gott som på pricken var 10e minut o jag har fått i mig värktabletter..

Runt 01.45 har jag lessnat på att ha ont o inte veta varför så ringer förlossningen, har så ont så ja knappr kan prata så skriker rätt ut på mamma o ger henne telefonen.
"Nemen ni va ju precis inne, det är nog ingen fara, försök få na lugna sig de låter som hon börjar få panik, tabletterna når full effekt efter 1timme (alltså om ytligare ca 30min), återkom om 1 timme om de fortfarande skulle va nått då" var vad mamma fick höra i telefonen.
Jag skriker rätt ut "jag har redan panik, jag håller på o dö o inte en jävel bryr sig, jag kommer dö, fan va ont de gör, döda mig, gör nånting, etc" blandat me att gråta hejdlöst o hyperventilera om vart annat.
Mamma försöker lugna mig genom att be mej sluta springa runt o skrika o sätta mig o andas o ta de lugnt istället,
Vilket gav motsatt effekt så jag börjar skrika på ny kula "jag kan inte sitta, ja kan inte ligga, ja kan inte stå, ja kan inte gå, ja kan inte skita, ja kan snart inte andas, jag håller på att döööö"
Var på mamma svarar "men om vi måste in igen så måste ja ut me hunden först"
"ja men gå ut me hundjäveln då istället för att sitta här o be mej andas!" blev svaret på de

Runt 2 snåret går mamma ut med hunden, jag springer runt hos mamma, har panik, har ont, o bara allmänt skriker av smärta o frustration.
Hon kommer hem o efter ett jävla om o men så lyckas ja få henne att ringa förlossningen igen för ja klarar inte av att ha så ont som ja hade, och då är inte jag den som brukar klaga på smärta i första taget..
Plus att jag hade 5-6värkar på 10 min (!!!)

Nån vända så skrek ja även "jag vill inte vara med längre, ja kommer aldrig klara av en förlossning om detta bara är början än om knappt äns de" då mamma påstod att jag inte kunde ha riktiga värkar för de stämde inte me nånting, hade allvarligt slutat lyssna där typ.. (dom hade ju slutat lyssna på mig för länge sen ändå så varför ska jag?)

Förlossningen gick väl lite halvt motvilligt me på att ta in mig igen (lät de som iaf)
Och 03.00 var vi där igen.
Strax där efter försökte dom dra en kurva på mig och passade på att göra en undersökning.
Kurvan gick okej att ta men ja visste inte vart ja skulle ta vägen o hade väääldigt svårt att ligga still kvar på platsen.
Hon som gjorde undersökningen "hoppsan här hände de grejer.. vill du gissa hur öppen du är?"
"Va e jag öppen?"
"Ja, vill du gissa?"
*jag sitter tyst en stund* "..fyra?"
"Nära, men nej.. 5! Vi får börja fixa ett rum till dig"

Dom börjar fixa me rum, o ja fick ligga kvar och vänta på kurvan..

När dom var klara började vi gå dit, kom typ halvvägs sen spydde jag som en räv..
Väl framme på rummet (precis innan kl 4)
så gjorde dom en ny undersökning
"OJ dehär går fort.."
"Jaha?"
"Ja, de går riktigt fort..! Du är öppen 8cm"
"Va?! Är jag öppen 8cm?!"
"Ja, fast nu är de 10.. det är bara att börja krysta"
"Vadå krysta?" *skrika em nassa random shit för de kom en värk*
"Ja, tryck på utav bara fan när nästa vätk kommer"
*värk, jag skriker* "jag vill inte trycka på, ja vet inte hur man gör, jag vill skita, döda mig, jag vill inte vara med längre MAMMAAAA!!!"
"JA tryck som att du skulle skita!"
*värk, jag skriker* "däcka mig o snitta mig, jag vill inte vara med längre"
"Nu kommer snart fostersäcken som bebisen ligger i, de e jätte bra när dom är hela så länge som möjligt"
*värk, jag vrålar" "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, neeeej, jag vill inte, mamma, jag kommer dö, mammaaaaa"
"Du är jätte duktig men sluta skrik o börja tryck istället.."
"Jag vet inte hur man gör.. Aaaaj"
"De e bra de, fortsätt tryck, nu händer de grejer här!"
*PLASK!!!*
"Där gick vattnet o huvet e halvvägs fortsätt tryck me hela värken"
(Jag tror ni börjar förstå poängen me att ja skriker en jävla massa under värkarna o tycker allt e skitläskigt o har mindre panik..?)
"Tryck, tryck, tryck, tryck.."
"JAG VILL INTE, DE GÖR JU FAN ONT, AAAAAAAAJ"
"Du är jätte duktig o nu har väl trycket lättat lite..?"
"...Eeh ja??"
"Jag förstår de, huvet är ute"
"Jaha.. Mår han bra?"
"Ja han mår jätte bra"
"Är du säker?"
"Ja jag är jätte säker.. Nästa värk flåsar du o trycker försiktigt, okej??"
*gör tappert försök* "hut göt man de då?!"
"Ja men de e skitbra, fortsätt så!"
*pluffs* så kom det ut en unge o hokus pokus så låg han på mitt bröst o blev avtorkad..
Klockan 04:15!
15min efter att jag öponade mig helt.. shit va fort de gick ändå!

Den vackraste lilla varelse jag någonsin sett i hela mitt liv!

Dom torka av honom, fixa ut moderkaka o allt sånt.
Klarade mig nästan helt utan sprickor, fick en liten ytlig jävel så fick kanske 4-5stygn bara för att varav två var för att hejda två blodkärl som brast tydligen.

Så nu är jag mamma, till världens finaste lilla son!
49cm 3245g ren kärlek !!
Och allt dedär jag vill inte o allt va ja nu skrek känns så fånigt, för jo de ville jag, de va och är sååå värt det!

Elias, Mamma älskar dig meat av allt i universum! <3

I torsdags förra veckan (19/6) så åkte jag in till förlossningen igen för ja hade så förbenat ont i magen/under revbenen så jag grät o var inte riktigt säker på hur jag hade känt lilleman när dom fråga. Jag vet bara att ja va tvungen o titta på magen den morronen för att va säker på att de va lilleman som rört sig.

Åkte in på kontroll, lite förvärkar o lite så men inge som tydde på nå fel.
Ont i revbenen bildade en misstanke om eventuellt början på inflamation där pga allt tryck o all påfrestning från lilleman som är där o sparkar konstant.

Hade redan inbokat uppföljningssamtal med läkaren på måndagen så skulle hem o känna efter tills då o sen försöka komma på något bra.

Helgen paserade hyffsat smärtfri men med jäkligt lite sömn, sen blev de månda :p

Åkte till sjukan, pratade förlossning, eventuellt snitt, värkar, smärta, revben, sömn etc.
Dom tyckte inte snitt var aktuellt då lilleman tydligen börjat flytta sig från revbenen lite mer nu o då va de inte så akut så man behövde snitta eller nå sånt, kompliterade planering för förlossningen osv
Me tanke på värkarna så ville hon göra en undersökning o ta en kurva (antar iaf att de va samma anledning)

Undersökningen visade att jag tydligen var öppen 1-2 cm och kurvan vart av någon anledning inte godkänd så fick dra o käka o komma tillbaka o ta en ny kurva, och då såg den bra ut så lilleman var antagligen slö pga mitt just då gissningsvis låga blodsocker.

Kommer hem, berättar va dom sagt o S kläcker ur sig "ja då e ungen ute om max 2dar då" var på Fru M svarar "nje, men räkna med innom en vecka" sen var gissningsleken i full gång :p

O jag håller på o däcka så ja måste tyvärr ta en paus mitt i.. Fortsättning följer innom snar framtid i ett annat inlägg!

Första bodyn o byxorna jag köpt
gillar dom skarpt även fast ja inte e allt för förtjust i oranga färgen :p

Srn nämnde jag ju att skötbordet är på plats,
Till kattens stora förtjusning tydligen..
Lite trångt men det funkar :p

sen så har ja få börjat bunkra upp me blöjor o sånt :)

Srn kunde jag o mamma inte låta bli att köpa rn mjukis till lilleman, den va för söt!

Och jag passa på o fixa färgen en sista gång innan de e dags :p
dkitnöjd :)

Jag bara gråter, min ork är slut, o de känns som vad jag än gör så blir det bara fel.

Har alltid vart lilla fröken kan själv, de brukar inte hålla i längden..
Så då tänkte jag att jag skulle ändra mig för lillemans skull, öppna upp armarna o säga ge mig all hjälp ja kan få..
En ganska bra tanke kanske..
Men det har resulterat i över 100 olika möten på ca 120 dagar, vilket är ganska mycket..
Och om vi plussar på värk, illamående o allmän graviditet samt att få ordning på ett hem som jag inte ens vill vistas i helst, bristande energi och ork o allt va de nu e, så är de riktigt mycket för en sjukskriven liten jag.

Och nu börjar orken tryta, jag är på väg o dundra in i väggen o gör inte annat än o gråter just nu typ.. För jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Den hjälp jag skulle få verkar inte va till så stor hjälp, då de mest har blivit massa möten, krav, oros anmälningar.. och änfå diverse olika samtal runt överallt för att försöka fixa saket men man får bara svaret att man ska ringa någon annan typ.. mitt upp i allt så står jag o vet varken ut eller in, precis som innan all drnna "hjälp" kom in i bilden..

Å andra sidan, ja har intr öppnat käften, sagt hur ja känner o att det är för mkt o att de känns som ja får ut för lite hjälp för allt slut det för med sig.. Men skulle jag öppna käften så tror jag det blir fel det med.
Ännu mer möten, ännu mer orosanmälningar, ännu mer kaos..
Det jag försökte förhindra genom att öppna upp armarna har dykt upp i alla fall känns det som, så vad tjänar något till?
Det är väl lika bra att göra som man brukar..
Bita ihop, säga det dom vill höra, hålla upp fasaden o hoppas att man inte brister!

Men jag orkar inte längre.. inte egentligen!!

Och till råga på allt så trycker ja ner mig själv yttligare genom att känna att jag gör fel i typ allt ja gör o framförallt fel som mår dåligt ..
Ja ska ju ha barn snart o borde va lyckligast i världen, inte ligga här o böla okontrolerat och utan att veta varför..

Jag är glad att ja ska ha barn, ja längtar jätte mycket, det gör jag!

Men just nu orkar jag inte..
Jag orkar inte vara "stor tjock otymplig o klumpig"..
Jag orkar inte ha ont, inte kunna röra mig eller sitta/ligga som ja vill..
Jag orkar inte alla möten..
Jag orkar inte alla kraven..
Jag orkar knappt hålla fasaden uppe!

Känner mest att jag skulle hållt mig till de gamla vanliga "kan själv" o möjligtvis plocka den hjälp jag känner att jag behöver när jag behöver den, OM jag behöver den..
Men som sagt min envishet o stolthet brukar komplicera till det oxå.. De brukar inte bli bra heller..

Jag sitter i ett läge ja inte vet hur jag ska ta mig ur eller va ja ska ta mig till.

Jag vet inte vem jag kan vända mig till o prata igenom detta med heller..

Även fast jag samtidigt även vet att jag har folk runt mig som gärna ställer upp o finns där när man behöver..
Så då av nån anledning blev alternativet lätta på trycket här.. hur genomtänkt nu dr va.. men sak samma..
här finns inga ögon som kan se mig, ingen som kan höra hur rösten inte bär, inget sånt..

Jag bara hoppas att detta vänder snart så lilleman slipper se mig såhär, han är värd så mycket bättre..
o jag bara hoppas att man kan anse mig som en iaf relativt bra blivande mamma även fast ja mår som ett as just nu..

tillbaka till att tvivla o trycka ner sig själv tydligen..
men fortfarande, jag borde vara glad, de e ja inte så nått är fel, jag gör nått fel!!

Nu har ja fått ösa ur mig en smula, inte för ja vet om de finns nån logik i inlägget, men ändå..
O de spelar väl ingen roll få detta i första hand var för mig..

Till mitt Älskade barn,
Jag älskar dig över allt annat, jag ska göra allt för dig.
Ja ska bli mitt rätta jag igen, men inte idag för idag är jag svag..
Men jag lovar, jag ska hitta min väg tillbaka, o jag ska bli den mamma du förtjänar!
Du är värd mer än de jag är idag, så förlåt..
Jag hittar tillbaka, för dig, för oss!
Jag älskar dig!
Vi ses snart, på riktigt.. <3